Kärlek. Ett ord fyllt med känslor, intryck och tankar.

För mig har kärlek alltid varit något vackert. Det kan vara en kyss, en komplimang eller en hand i min.

När man var liten var kärlek ryska posten hos min killkompis efter skolan varje torsdag, i sexan var kärlek en kille vid namn Martin, en pojke med mörka lockar och en doft som kunde få mig att smälla av. I åttan var kärlek en blond kille som jag egentligen inte ens var kär i, men han var ett år äldre, hade "coola" kompisar och jag hade varit singel alldeles för länge. Vi var tillsammans i ett år och två månader, ca ett halvår för länge enligt mig. Sen, ca 7 månader senare då upptäckte jag var kärlek är på riktigt.

Det var då jag träffade honom, vi gick i samma klass och jag kommer ihåg hur han var så dashing i sina piké tröjor, hur jag alltid ville vara nära honom för att han doftade så gott och jag kommer ihåg hur jag brukade ta smygfoton på honom i klassrummet, bara för att han var så vacker. Jag var kär i honom, han var kär i mig- vi blev ett par. Det sötaste paret i stan, ett sånt par som alla ser och säger: Åh vad perfekta ni är tillsammans! Och det var vi. En lycka som varade från morgon till kväll varje dag befann sig så fort jag var med honom, tänkte på honom eller smsade med honom. Vi växte tillsammans, vi skrattade tillsammans, vi sov tillsammans, vi badade kl 3 på natten tillsammans i en sjö bara vi två, allt vi gjorde, allt vi sade, alla beröringar, alla tårar var av lycka. för att vi älskade varandra. Två år höll det. Och nu har vi varit ifrån varandra en vecka, allt känns tomt och innerst inne förstår jag faktiskt inte varför det blev så här. Vi är ju Linda och Niclas. Niclas och Linda. Det sötaste paret i stan. Det SKA va vi två. Love hurts.