Asså det räcker nu. Det räcker med plugg så det svämmar över i väskan. Det räcker med krav och måsten att hjälpa till här hemma. Det räcker med träning 2 gånger i veckan som man egentligen inte har tid med. Det räcker med kärleksproblem. Det räcker med att personer man känner, gått i samma klass som, träffat för bara några veckor sedan, dör alldeles för ung. DET RÄCKER!

Jag orkar inte mer. Nu är det dags, seriöst jag orkar inte. Ska fan ta en sista minuten resa och bara dra härifrån. jag måste, jag kan inte vara kvar här längre.

Ciao guys!

En måndag med endast två lektioner i skolan följt av lite klännings shopping med friends. Inget köpt än så länge men hittade en som jag blev kär i på H&M som jag hade tänkt ha på skolavslutningen och sen en söt, romantisk tröja från MQ som jag bara måste ha! Lite dyr dock men what the hell, jag förtjänar det! ;)

Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag vill, jag vet vad jag vill!!!!!! SAKNAR DIIIIIG!!!! <3

Varför kämpa emot någonting bara för att det "är det enda rätta"?
Varför slåss mot sig själv när man egentligen vet vad hjärtat vill?
Varför inte bara göra det man känner för just nu och lära sig av sina misstag sen?  

Jag är 18 år gammal, går på gymnasiet, älskar mina vänner och har en underbar familj. Jag hade en perfekt pojkvän men bara för att vi var osäkra på vad som egentligen är rätt gjorde vi slut. Ett beslut som jag inte ångrar eftersom det har fått mig att inse vad jag egentligen känner. problemet är bara att HAN inte vet vad han vill. han kämpar fortfarande emot. Vägrar ta en chans, dyka rakt in bland hajarna och försöka igen. feg? nej det tror jag inte, rädd att göra ett misstag? ja.

Misstag finns för att man ska ta dom, för att man ska omfamna dom helt och hållet bara för att det ALLTID lönar sig i slutändan. Det värsta som kan hända är att man mår lite dåligt ett tag men man lär sig alltid något. Eller så tar man chansen att göra ett misstag och inser att det är det bästa man nånsin kunde ha gjort. Vi är inte 50 år gamla med jobb, familj och en pension att spara till. Vi är unga, livfulla människor med hela livet framför oss! Spela roll om vi gör ett misstag nu, spela roll om vi blir fullkomligt förälskade i "fel person", spela roll om vi gör slut men blir tillsammans igen bara för att man inte kan låta bli varandra. SPELA ROLL!

Det är nu vi kan göra så. Visst kan vi ta del av de tips och råd vi får från alla håll i våra liv, vi kan lyssna på våra föräldrar, göra som våra kompisar säger eller så kan vi göra det som den önskade statusen kräver att vi gör.. Men vad tjänar det till? Det enda som man egentligen MÅSTE följa är sitt hjärta. skitsamma om våra förnuft strider emot, skitsamma om man nojar sönder sitt beslut, så länge man följer sitt hjärta kan det bara bli rätt.

Sen kan det ju vara så att inte ens hjärtat vet vad det vill. Men då gäller det att göra ett försök. Gör det bara för att man kan lära sig något av det. Dyk rakt ner bland hajarna och simma, simma så fort du kan och försök ta dig upp på strandkanten. Antingen blir du uppäten av hajarna (kärleken i det här fallet) eller så hamnar du på havets botten. då är det bara att ta sig upp igen och simma vidare, ingen skada skedd men med lite mer skinn på näsan och livserfarenhet du kan berätta om för dina barnbarn senare i livet som dom kanske inte lyssnar på men de lär sig åtminstone att det är okej att göra misstag.

Gör misstag och gör om dom igen! Något bra kanske kommer ut ur det?

Kärlek. Ett ord fyllt med känslor, intryck och tankar.

För mig har kärlek alltid varit något vackert. Det kan vara en kyss, en komplimang eller en hand i min.

När man var liten var kärlek ryska posten hos min killkompis efter skolan varje torsdag, i sexan var kärlek en kille vid namn Martin, en pojke med mörka lockar och en doft som kunde få mig att smälla av. I åttan var kärlek en blond kille som jag egentligen inte ens var kär i, men han var ett år äldre, hade "coola" kompisar och jag hade varit singel alldeles för länge. Vi var tillsammans i ett år och två månader, ca ett halvår för länge enligt mig. Sen, ca 7 månader senare då upptäckte jag var kärlek är på riktigt.

Det var då jag träffade honom, vi gick i samma klass och jag kommer ihåg hur han var så dashing i sina piké tröjor, hur jag alltid ville vara nära honom för att han doftade så gott och jag kommer ihåg hur jag brukade ta smygfoton på honom i klassrummet, bara för att han var så vacker. Jag var kär i honom, han var kär i mig- vi blev ett par. Det sötaste paret i stan, ett sånt par som alla ser och säger: Åh vad perfekta ni är tillsammans! Och det var vi. En lycka som varade från morgon till kväll varje dag befann sig så fort jag var med honom, tänkte på honom eller smsade med honom. Vi växte tillsammans, vi skrattade tillsammans, vi sov tillsammans, vi badade kl 3 på natten tillsammans i en sjö bara vi två, allt vi gjorde, allt vi sade, alla beröringar, alla tårar var av lycka. för att vi älskade varandra. Två år höll det. Och nu har vi varit ifrån varandra en vecka, allt känns tomt och innerst inne förstår jag faktiskt inte varför det blev så här. Vi är ju Linda och Niclas. Niclas och Linda. Det sötaste paret i stan. Det SKA va vi två. Love hurts.